Under det senaste året har minst nio barn från Göteborg förts utomlands av hedersrelaterade anledningar. Redovisningen om hur många barn som försvunnit från Göteborg har initierats av Demokraterna och påvisar nu ett haveri som bekräftar våra farhågor, skriver bland andra Jessica Blixt, Demokraterna.

Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtyck redovisade i oktober att antalet barn som förts utomlands ökat dramatiskt i år. Under perioden juni till september har antalet barn som förts utomlands mer än fördubblats från föregående år. Statistiken bygger på samtal som inkommit till deras orostelefon och kan inte ses som en fullständig statistik för landet. Kompetensteamet har uppmanat kommuner att ta fram och redovisa antalet försvunna barn, vilket Göteborg nu gör på initiativ av Demokraterna.

Måste agera
En ny lagstiftning om utreseförbud, i syfte att skydda barn från könsstympning eller barnäktenskap, gäller från den 1 juni i år. Socialtjänsten kan ansöka om utreseförbud för dem man anser är i riskzonen att föras ut ur landet. Nationella kompetensteamet har, trots lagstiftningen, registrerat att 41 barn från Sverige förts utomlands mellan juni och september i år. Det är alarmerande, särskilt med tanke på pandemins resebegränsningar. Detta visar att kommuner och berörda myndigheter måste agera vid minsta misstanke om att ett barn riskerar att bortföras.

Från Göteborg har minst nio barn försvunnit. Det finns anledning att skriva minst, då redovisningen inte bygger på en djupare utredning, utan är en sammanställning av svaren från en ”enklare enkät” som skickats ut till socialtjänsten.

Polisen behöver få kännedom om ett bortfört barn för att kunna inleda en förundersökning och hjälpa barnet

Sammanställningen visar att det rör sig om fem flickor och fyra pojkar. I tre fall finns uppgifter om att syftet var ”uppfostring”, vilket oftast berör pojkar. För de övriga barnen saknas uppgifter om anledning till bortförandet. Av de nio barnen har fyra återkommit till Sverige, varav ett barn med hjälp av myndigheter. Pojkar tillåts i regel att återvända efter en tids ”uppfostring”, medan flickor som ofta gifts bort har minimala möjligheter att återvända hem utan hjälp.

Det är alarmerande att det i redovisningen framgår att endast ett av nio bortförda barn har polisanmälts. Polisen behöver få kännedom om ett bortfört barn för att kunna inleda en förundersökning och hjälpa barnet. Det innebär också att den eller de som fört bort barnet inte kan lagföras för eventuellt brott, vilket även minskar möjligheten till att skydda syskon.

Att inte ens ett konstaterat försvunnet barn polisanmäls visar hur extremt utsatta barn och unga som lever i en hederskontext är. Att orsaken till försvinnandet uppges vara okänt i sex av nio fall, är sannolikt en följd av bristande utredning, dokumentation och avsaknad av polisanmälan.

Det kan tyvärr återigen konstateras att det finns stora brister i arbetet med att skydda hedersutsatta i Göteborg. Att barn förs utomlands är illa nog. Att avstå från att ge polisen möjlighet att utreda varför barnet är försvunnet och se över alla tänkbara kanaler för att hjälpa det hem är oförsvarbart. Barn och unga måste garanteras säkerhet och trygghet.

Jessica Blixt (D), kommunalråd

Ulf Boström (D), ledamot kommunfullmäktige

Martin Wannholt, (D) partiledare och kommunalråd

Länk till artikeln i GP >>

Jag skäms över att jag som polis inte kan ge människorna i förorterna där jag jobbar trygghet och skydda dem från gängens hot, maktutövning och våld. Dessa parallellsamhällen har brett ut sig för att polisledningen och ansvariga politiker har låtit det ske, skriver integrationspolisen Ulf Boström.

I snart 15 år har jag arbetat som integrationspolis i Göteborgs östra förorter. Jag har lärt mig hur viktigt det är med kunskap om människorna som bor här och att det är viktigt att vara nyanserad i det man säger och gör. Men när samhället brakar samman och otryggheten breder ut sig finns inte tid till det.

Under mina tjänsteår har jag mött ett ökande antal människor som utsatts för grova brott och kränkningar. Brottsoffer som är förtvivlade, rädda och arga. Deras sorg och lidande tär även på mig. Det är svårt att möta uppgivna människor. Det är tungt att gå på begravningar och möta familjen när en son eller dotter har mördats.

Jag har haft många tillfällen att ställa mig frågan. Hur blev det så här? Hur kan det komma sig att ett av världens tryggaste länder plötsligt förgiftas av kriminalitet? Svaret är enkelt. För vi har låtit det ske.

Polismyndigheten jag tjänstgör i har prioriterat bort uthålliga preventiva kvarterspoliser som fick respekt och förtroende att ge medborgarna skydd och hjälp innan problem och konflikter gått för långt.

Antalet poliser per capita har för varje år ökat under de senaste tio åren. Samtidigt minskar antalet uniformerade poliser som skall upprätthålla allmän ordning. Polismyndigheten jag tjänstgör i har prioriterat bort uthålliga preventiva kvarterspoliser som fick respekt och förtroende att ge medborgarna skydd och hjälp innan problem och konflikter gått för långt.

Dagens uniformerade polis räcker inte till för att ge våra medmänniskor rättvisa och trygghet. Detsamma gäller för brottsoffrens upprättelse. I slutet på 1980 löste Göteborgspolisen över 80 procent av alla mord. Idag är den siffran strax över 20 procent.

Egna lagar och regler
Ett av de största problemen som vi brottas med i dag är att parallellsamhällen har växt fram. Individer och grupperingar har under 30 år successivt implementerat sina egna lagar och regler. Yttrandefriheten är satt ur spel. Den personliga friheten är starkt begränsad.

Laglydiga medborgare som inte vill följa parallellsamhällets lagar och regler blir “lagbrytare”. Medborgare tvingas också att underkasta sig de kriminellas lagar genom hot och repressalier. Det är farligt för boende i utsatta områden att tala med myndighetspersoner. När så sker är risken uppenbar att någon utav parallellsamhällets torpeder straffar medborgaren. Medborgare har blivit en social gisslan i sitt eget område och deras fri- och rättigheter är kidnappade.

Uppdraget försvåras
Det talas ofta om att skolan måste förbättras för att råda bot på problemen i förorterna. Det är mycket viktigt, men uppdraget försvåras och blir otryggt när elever och lärare misshandlas, mördas eller kidnappas. När polismyndigheten tappar förmågan att skapa trygghet försämras även andra myndigheters förmåga att utföra sina uppdrag.

Polismyndighetens misstag var att avveckla kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser. Otryggheten och kriminaliteten har fått breda ut sig i bostadsområden, på gator och torg samt i offentlig verksamhet. Polisledningens misstag skapade otryggheten och bidrar till segregationen.

Kvarterspolisens viktigaste uppgift är att bygga relationer och skapa förtroende hos alla människor i området. En del kanske tycker att det är naivt, men jag vet av egen erfarenhet att det är det bästa sättet att komma tillrätta med de problem som finns. På det viset kan vi fånga upp de ungdomar som riskerar att sugas upp i kriminella gäng.

Polisen kände människorna
Kvarterspoliser är inget nytt påfund utan en väl beprövad verksamhet. Den sista stationen i Göteborg togs bort 1992. Stationen låg på Vårväderstorget i Biskopsgården, endast ett femtiotal meter från restaurangen ”Vår Krog och Bar”, där två människor sköts ihjäl och åtta personer skadades i en gänguppgörelse den 18 mars 2015.

Kvarterspoliserna kände de flesta människorna i sitt område och de boende visste var stationen låg. Kvarterspolisen visste vilka som rörde sig i området, på torg och gårdar. De hade god kontakt med stadsdelen, skolan, socialtjänsten, näringsidkare, föreningar, sport, kultur och fritidsgårdar.

Kvarterspolisen besökte också förskolorna och gav barnen kunskap om rätt och fel på ett för barnen naturligt sätt. I grundskolan träffade barnen sin kvarterspolis igen, där de fick utbildning i trafik, i mellanstadiet utbildning om brott och straff och i högstadiet utbildning om alkohol och droger samt moped. Alla barnen i området var sedda och kända.

Social kontroll
Det var mycket lite brott och ordningsstörning i ansvarsområdet. Det behövdes inga uppsatta kameror. Människorna i området var en del av den utövande sociala kontrollen och de avgjorde hur mycket information kvarterspolisen behövde veta för att området fortsatt skulle vara tryggt och säkert.

När folk känner förtroende för sin kvarterspolis får kriminella mycket svårt att agera fritt och tysta människor. Istället kommer de att berätta om vad som pågår i området som till exempel var gömda vapen eller narkotika finns, vem som riskerar att tas upp i olika gäng, vilka som hotar och utövar våld i området, vilka som säljer och köper narkotika i området och vilka våldsbejakande extremister som lever och verkar i området.

Återinför kvarterspoliser
Vi har de redskap vi behöver att komma tillrätta med människors otrygghet. Lagarna som vårt gemensamma demokratiska samhälle bygger på behöver inte bytas ut. Däremot kan vi ändra felaktiga och samhällsfarliga beslut som fattats av polismyndigheten. Polisledningen borde skyndsamt sätta tillbaka kvarters- och fotpatrullerande poliser.

Brottsoffren brukar tacka mig för den tid jag ger dem. Sanningen är ju den att det enda jag har när resurserna rämnar runt mig är mina ord. Jag skäms för det. Att vi inte kan ge trygghet när den behövs som mest. Svensk lag ska gälla även i Hjällbo, Bergsjön och alla andra utsatta områden i Sverige. Alla göteborgare ska leva i en demokrati. Så är det inte idag.

Ulf Boström
integrationspolis i Angered, ledamot kommunfullmäktige för Demokraterna

Länk till artikeln i GP >>