Demokraterna önskar alla göteborgare ett Gott Nytt År genom en annons i helgens GT/GP.

Läs nyårshälsningen som pdf >>

På trafiknämndens senaste möte den 30 oktober framkom nya allvarliga uppgifter som stärker bilden av att linbaneprojektet burits fram med hjälp av mörkläggning och överskridande av befogenheter. Därför behövs en oberoende kommission som går till botten med den ledningskultur som skadar vår stad, skriver Henrik Munck (D) och Joakim Rosdahl (D).

Linbanehaveriet är numera välkänt i form av att den ursprungliga planen att bygga en linbana över älven för 1,1 miljarder kronor efter år av utredningar i stället visade en investeringskostnad på över fyra miljarder kronor. Dessutom med flera års försening och med orimligt höga driftkostnader. Nu finns ett nedbantat projektförslag med en kostnad på två till tre miljarder kronor, dock med frågetecken kring genomförbarheten.

Att en kreativ idé senare visar sig mindre bra eller direkt olämplig är inget ovanligt

Att en kreativ idé senare visar sig mindre bra eller direkt olämplig är inget ovanligt. Det centrala i linbanehaveriet är i stället hur man kunde göra av med 138 miljoner skattekronor på en utredning av linbanan innan alla korten lades på bordet.

Göteborgs kommunfullmäktige beslutade den 10 november 2016 att utreda en linbana över älven, och planeringsdirektivet gick knappast att missförstå. Enligt beslutet skulle linbanan ”kosta maximalt 1,1 miljarder kronor att planera, projektera, bygga, och driftsätta” samt ”byggas sammanhållet och trafiköppnas i sin helhet senast år 2021, gärna tidigare”.

Mörkad kostnadsökning
Att avvikelser sker i infrastrukturprojekt är tyvärr vanligt, men alldeles grundläggande och självklart är att de som utreder ett projekt måste, utan dröjsmål, gå tillbaka till uppdragsgivaren för nytt ställningstagande om man inte kan hålla sig inom de angivna kostnadsramarna. Men i hanteringen av linbaneprojektet ser vi istället mörkläggning, överskridande av befogenheter och slöseri.

I hanteringen av linbaneprojektet ser vi i stället mörkläggning, överskridande av befogenheter och slöseri.

På trafiknämndens möte den 30 oktober 2019 framkom nämligen att det inom linbaneprojektet redan under 2018 fanns en uppdaterad kostnadskalkyl som då pekade på en total kostnad på 2,65 miljarder kronor. Då skulle man självklart ha gått tillbaka till kommunfullmäktige och rapporterat om situationen i projektet. Men så skedde inte.

Under hösten 2018 tas i stället ett aktivt beslut av ledande tjänstepersoner om att politikerna i trafiknämnden inte skulle informeras om den stora kostnadsökningen. Detta är anmärkningsvärt i sig, men sedan blir allt än värre. Den 6 november 2018 lägger trafikkontoret fram förslag till beslut i trafiknämnden om att linbaneprojektet ska tilldelas ytterligare 102 miljoner kronor för fortsatt utredning. Och man undanhöll då information om att projektets kostnad redan var långt över ramarna. I beslutsunderlaget stod det i stället att ärendet om 102 miljoner till fortsatt utredning ”inte påverkade projektets totalkostnad”.

De dåvarande kommunalråden i arbetsutskottet borde ha reagerat och agerat

Vissa politiker var dock informerade om kostnadsökningar redan under 2018. I kommunstyrelsens arbetsutskott den 3 oktober 2018 redovisades linbaneprojektet med ett kostnadsspann som sträckte sig över två miljarder kronor. De dåvarande kommunalråden i arbetsutskottet borde ha reagerat och agerat, i synnerhet Axel Josefson (M) som var den ende politiker som satt i både kommunstyrelsens arbetsutskott och i trafiknämnden som vice ordförande.

Men Axel Josefson väljer att agera helt annorlunda. Han driver igenom att trafiknämndens presidiemöten, det viktiga forum där man bereder ärenden till nämnden, helt enkelt ska avskaffas. Han vill inte vara på möten där det kan göras inspelningar. I GP den 20 oktober 2018 förklarar Josefson att ”mötena då förlorar sitt värde”.

Granskande kommission krävs
Vid trafiknämndens möte den 6 november 2018 är Josefson frånvarande men han instruerar alliansgruppen att ställa sig bakom att 102 miljoner ytterligare ska läggas på utredning av linbanan. Trots att han då måste ha varit medveten om att linbaneprojektet redan hade sprängt kostnadsramarna. Sammantaget växer en bild fram av att de högsta tjänstepersonerna i samverkan med den högsta politiska ledningen har mörklagt avgörande uppgifter och aktivt tagit beslut som trotsar de ramar som beslutats i kommunfullmäktige.

Sett som enskild företeelse är detta redan oerhört allvarligt. Men det måste också ses i ljuset av att det i dagsläget pågår ett flertal utredningar inom Göteborgs stads organisation kring misstänkta oegentligheter.

Det måste också ses i ljuset av att det i dagsläget pågår ett flertal utredningar inom Göteborgs stads organisation kring misstänkta oegentligheter

Vi i Demokraterna föreslår därför på nästa kommunstyrelsemöte att en oberoende kommission tillsätts för att granska linbaneprojektet.

En kommun kan rikta skadeståndsanspråk mot politiker som orsakat kommunen stor ekonomisk skada. Här handlar det om mångmiljonbelopp, mörkläggning, och att trotsa demokratiskt fattade beslut i kommunfullmäktige.

Alla politiska partier borde se allvaret i linbaneprojektet och att det behövs en öppen ledningskultur i Göteborg.

Henrik Munck (D),
kommunalråd och ledamot i trafiknämnden

Joakim Rosdahl (D),
ersättare i trafiknämnden

Länk till artikeln i GP >>

Idén om ett hotell och en vattenpark i anslutning till Liseberg är i grunden god. Men när projektet finansieras av skattepengar och kostnaderna riskerar att skena är det underligt att ingen drar i nödbromsen, skriver Lasse Nilsson (D).

Replik

Jubileumsprojektet, 9/10.

Med anledning av Christer Holmgrens (M) debattartikel den 9 oktober tvingas jag för första gången, efter 35 års styrelsearbete i ett otal styrelser, bryta mot den praxis som normalt gäller i styrelsearbeten; nämligen att det endast är styrelseordföranden som uttalar sig offentligt för styrelsen.

Anledningen är att jag som enskild styrelseledamot utpekas som motståndare till Lisebergs Jubileumsprojekt.

Kommunfullmäktige fattade i februari 2017 beslut om att Liseberg får genomföra det så kallade Jubileumsprojektet. Det är ett beslut som jag och mitt parti (Demokraterna) helt ämnar följa, under förutsättning att projektet genomförs inom de ramar kommunfullmäktige har beslutat om. Samt att man följer de lagar och regler som kommunala bolag är skyldiga att följa.

Strider mot kommunallagen
I en reservation mot beslutet att starta i gång byggnation av enbart hotelldelen lade jag bland annat fram följande:

• Beslutet som är fattat skiljer sig väsentligen från vad som framgick av hemställan till kommunfullmäktige 2017 med ett antal i grunden förändrade förutsättningar.
• Styrelsen har ingen kännedom om vad den totala kostnaden för hela Jubileumsprojektet kan bli men har kännedom om kraftiga kostnadsökningar på hotelldelen. Detta är extra alarmerande då hela finansieringen kommer att ske från kommunen. Det lån kommunen ska utge riskerar att kraftigt öka.
• Beslutet i kommunfullmäktige förutsatte också en försäljning av Hotell Liseberg Heden AB. Styrelsen i Liseberg har inte försäkrat sig om att denna del av affären har verkställts.
• Jag anser då att beslutet är i strid mot kommunallagen samt de förutsättningar som kommunfullmäktige fastställt.

En olöslig ekvation
Äventyrsbadet och hotellet hör ihop. Hotellet kommer nu dessutom, innan Äventyrsbadet är klart, att konkurrera med övriga hotell under en längre period utan att bidra med fler besökare till den övriga besöksnäringen. Redan nu innan byggstart, ligger enbart hotellet 170 miljoner kronor över den kostnad man redovisade inför ägarbeslutet i kommunfullmäktige år 2017. Vad blir kvar av badsatsningen om kostnader för att uppföra och färdigställa hotellet ytterligare skjuter i höjden?

Dessutom är investeringen för att bygga ett parkeringsgarage, för cirka 400 miljoner kronor (för att ersätta de parkeringsplatser som bebyggs) inte inkluderade i varken finansiering eller resultat.

Slöseri av skattepengar
Undertecknad finner situationen speciellt märkligt i en tid då budskapet från de styrande partierna handlar mer om hur vi skall ha råd att upprätthålla välfärdens kärna: förskola, skola och äldreomsorg. Det är väl ändå dit göteborgarnas skattepengar först och främst skall gå?

Undertecknad finner situationen speciellt märkligt i en tid då budskapet från de styrande partierna handlar mer om hur vi skall ha råd att upprätthålla välfärdens kärna: förskola, skola och äldreomsorg

Jubileumsprojektet i sig är i sin tänkta utformning ett mycket spännande projekt som kan generera nya flöden av besökare till Göteborg. Vad vi sedan anser är viktigast för Lisebergs överlevnad framgent, eller om ett kommunalt bolag överhuvudtaget skall ägna sig åt byggnation samt drift av hotell och vattenland, är inte relevant just i denna diskussion.

Lisebergs styrelseordförande Christer Holmgren (M) betonar i sin artikel vikten av att man tar sin utgångspunkt i fakta men själv lyckas han mindre bra just i detta fall.

Lasse Nilsson (D),
styrelseledamot Liseberg, företagare

Länk till artikeln i GP >>

Flyktingdebatten i Sverige skiljer sig från alla andra politikområden. Flera partier har internt inte kunnat ha en öppen och ärlig debatt då många upplevt hot om att bli rasiststämplade. Även ledande politiker har valt tystnad vilket är en delförklaring till varför vi är där vi är. Demokratin och hela samhället har misslyckats i flyktingfrågan, skriver Henrik Munck (D).

Hösten 2015 kom uppåt 10 000 nya flyktingar till Sverige varje vecka. Statsminister Stefan Löfven (S) uttryckte att ”mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt”, och ett år tidigare uppmanade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) svenskarna att ”öppna sina hjärtan”.

Miljöpartiet hade tidigare slutit överenskommelser med Alliansen kring den generösa migrationspolitiken. De gröna har därför påverkat flera olika regeringar, men inte bara på det sätt man tror.

Att Miljöpartiet står för extrema åsikter i flyktingfrågan är nämligen både rätt och fel.

Miljöpartiets vice ordförande i fastighetsnämnden i Göteborg, Emmali Jansson, säger i Göteborgs-Posten (20/9 2019) att 2 700 nyanlända bör ges förstahandskontrakt till hyreslägenheter. Det handlar om de flyktingar som hösten 2015 kom till Sverige och som därefter har getts så kallade genomgångslägenheter med en avtalad tidsbegränsning om maximalt fyra år. Emmali Jansson vill nu att denna grupp nyanlända ska få förstahandskontraktet till lägenheterna, av vilka de flesta återfinns i kommunens ordinarie lägenhetsbestånd.

Klassiskt exempel
Detta får ses som ett klassiskt exempel på en extrem hållning i en liten grupp inom Miljöpartiet. Det är dock svårt att förstå varför 2 700 personer ska få en gräddfil till förstahandskontrakt. Varför ska de gå före studenter och alla andra som har behov av en egen bostad? Redan att de har getts fyra år med ordnat boende för att kunna etablera sig i Sverige borde kunna betraktas som synnerligen generöst. Men icke för denna lilla grupp av tongivande politiker. Emmali Jansson är nämligen inte bara en lokal politiker utan har återkommande blivit vald till ordförande på Miljöpartiets riksårsstämmor – ett av de mest förtroendefyllda uppdragen i ett politiskt parti. Vad hon säger har alltså betydelse.

Dessa tongivande politiker uttrycker att Sverige ska öppna gränserna och ju fler flyktingar som kommer till vårt land desto bättre. Så får man såklart tycka om man vill. Men det viktiga och allvarliga är hur denna lilla grupp med extrema åsikter påverkar andra politiker. Tystar andra politiker.

Krismöte inom MP
Efter flyktingvågen hösten 2015 hölls det krismöten inom Miljöpartiet kring hur man skulle hantera situationen politiskt. Jag var vid den tiden miljöpartist och ordförande för stadsdelsnämnden Västra Göteborg. I en kaffepaus på mötet som ägde rum i Kockums konferenslokaler i Malmö stod jag och pratade med en person i den högsta partiledningen. Jag sa att en flyktingpolitik som leder till 10 000 nya flyktingar varje vecka är ohållbar. Svaret blev: ”Nä det funkar inte, men det kan man ju inte säga för då blir man nergjord internt”.

Ett regeringspartis främsta företrädare vågade alltså inte säga sin egen åsikt i en avgörande politisk fråga, ens i interna diskussioner. Man kan såklart klandra hen för detta, men hen var inte ensam om att välja tystnad. En annan styrelseledamot för Miljöpartiet på riksnivån sa samma sak till mig. Alla visste nämligen att den som ifrågasatte Sveriges kapacitet i flyktingmottagandet skulle omedelbart hamna i frysboxen.

Alla visste nämligen att den som ifrågasatte Sveriges kapacitet i flyktingmottagandet skulle omedelbart hamna i frysboxen

Journalisten Janne Josefsson skrev om bland annat situationen i Göteborg i sin krönika i DN (14/9 2019): ”Vi kallar det mångkultur men i själva verket har vi skapat en social, ekonomisk och mänsklig apartheid i Sverige”. Och Josefsson frågar sig ”Hur har det kunnat tillåtas gå så här långt?”.

Tyvärr handlar det, precis som Josefsson skriver, om ”ett politiskt fulländat misslyckande”. Men misslyckandet består inte i att de flesta politiker inte kan räkna, eller inte kan förstå innebörden av att ta emot 10 000 flyktingar per vecka. De flesta politiker känner också till att mer än 50 miljoner människor befinner sig på flykt runt om i världen och ytterligare hundratals miljoner är i svår ekonomisk- eller annan utsatthet.

Flyktinglobbyisternas underliggande hot om att rasiststämpla andra politiker leder i praktiken till censur i många sammanhang

Misslyckandet består i stället i att vår demokrati och därmed hela vårt land har blivit kapat av flyktinglobbyister. Flyktinglobbyisternas underliggande hot om att rasiststämpla andra politiker leder i praktiken till censur i många sammanhang. En öppen och ärlig debatt behövs i flyktingfrågan, inte minst för att kunna uppnå bättre integration. Men där är vi ännu inte. Långt därifrån.

Sverige måste under många år framöver koncentrera sig på att rätta till ”det fulländade misslyckandet”, som Janne Josefsson beskriver så tydligt. Och för att rätta till så behöver man förstå vad som har gått fel tidigare.

Blundar för helheten
Därför är det dags att konstatera att flyktinglobbyisternas påverkan är en delförklaring till de stora samhällsproblem vi har i vårt land. Men också att flyktingar runt om i världen hade kunnat ges bättre hjälp om ”föregångslandet” Sverige hade grundat sitt agerande på en öppen och ärlig debatt.

Flyktinglobbyisterna blundar inte bara för helheten i samhället, utan verkar i praktiken vilja lägga omfattande resurser och förmåner på en utvald ytterst liten andel av alla flyktingar. Allt annat lika innebär det att man även bidrar till ytterligare lidande för de miljontals flyktingar som aldrig når fram till Miljöpartiets guldkantade gåvor.

För vår demokrati, men ytterst av rent humanitära skäl, måste vi nu och framöver hantera flyktingfrågan som alla andra politikområden. Med en öppen och ärlig debatt både inom politiska partier och i den offentliga debatten. Och att lagstiftningens principer om likabehandling respekteras.

Henrik Munck (D)
kommunalråd för Demokraterna

Länk till artikeln i GP >>

Vi föreslog nyligen att Göteborg ska ha bättre kontroll gällande barn som riskerar att föras ut eller redan har förts utomlands av hedersrelaterade orsaker. Socialdemokraterna i Göteborg anslöt sig till oss och visar att de står upp för barns rättigheter. Men till vår förvåning väljer Alliansen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att gå emot detta viktiga förslag, skriver företrädare för Demokraterna.

Negin Amirekhtiar, sakkunnig vid nationella kompetensteamet mot hedersförtryck förklarade i TV4 Nyhetsmorgon (6 september 2019) varför bättre kontroll är viktigt i arbetet mot hederskultur:

”I dag vet vi inte hur många barn och ungdomar som förs ut ur landet varje år och hålls kvar mot sin vilja. För att vi ska kunna stärka arbetet och få en helhetsbild kring denna allvarliga problematik är det av stor vikt att varje kommun börjar föra statistik kring antalet bortförda barn. Statistiken ger oss även en möjlighet att kunna följa upp varje enskilt ärende. Det ger oss en möjlighet att kunna arbeta för att hjälpa utsatta barn och unga att kunna återvända tillbaka till Sverige. Det ger oss även en möjlighet att lära oss vad vi kan göra bättre nästa gång, hur vi kan utveckla insatserna och stödet till målgruppen”.

Samma argumentation har även framförts från den tidigare Nationella samordnaren mot hedersrelaterat våld och förtryck Juno Blom såväl som från frivilligorganisationer.

När Demokraterna kontaktade Göteborgs stads samordnare mot hedersrelaterat våld och förtryck visade det sig att samordnaren försökt få fram dokumentation om dessa barn. Dock visade det sig svårt eller omöjligt att få in uppgifter.

Därför är det svårt att förstå varför Liberalerna och övriga Alliansen nu går emot vårt förslag med konkreta åtgärder för bättre kontroll och skydd för barnen.

Tomma ord från Liberalerna
Helene Odenjung (L) som är ansvarig för hedersrelaterade frågor inom Alliansen har dessutom gått ihop med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att kunna stoppa vårt förslag. Det så kallade valtekniska samarbetet mellan Alliansen och de rödgrönrosa verkar nu innehålla allt mer av rent politiskt samarbete.

Att Liberalerna vänt sig till Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att få majoritet mot förslaget är extra anmärkningsvärt då dessa partier tidigare utmärkt sig för att inte vilja stärka arbetet mot hederskultur. Det ställdes nyligen på sin spets när Vänsterpartiet ville utesluta riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh som under lång tid engagerat sig för de som utsätts för hederskultur. Hon valde därefter själv att lämna partiet.

Helene Odenjung, kommunalråd för Liberalerna, har tidigare själv kritiserat Vänsterpartiet i hårda ordalag (Expressen, 18 juni 2017): ”Vänsterpartiet vill inte ens erkänna hedersförtrycket som en av vår tids stora jämställdhetsutmaningar. De väljer att relativisera förtrycket, inte motarbeta det”.

Odenjungs uttalanden verkar dock vara tomma ord och i stället ser vi ett politiskt spel där man försöker prata om annat än vad vårt förslag handlar om.

Att Liberalerna nu väljer att samarbeta
med bland andra Vänsterpartiet för att
stoppa vårt förslag väcker frågan om
politisk eller personlig prestige är viktigare än
att stärka arbetet kring bortförda barn

Inför bättre uppföljning och kontroll
Alliansen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet hänvisar nämligen i sitt avslagsyrkande till pågående och planerat arbete som inte handlar om vårt konkreta förslag om förstärkt kontroll för att skydda barnen. Exempelvis nämner de Swedavias viktiga arbete på Landvetter flygplats för att hindra utresa. Men detta hjälper inte de barn som inte upptäcktes och i stället försvann. Därför måste man lyssna på både den nationella och lokala samordnaren som efterfrågar bättre uppföljning och kontroll av de saknade barnen. Vi har faktiskt svårt att förstå varför allianspartierna inte lyssnar på detta.

I Göteborg väckte fallet Amanda mycket uppmärksamhet och ligger till grund för den nu pågående Amandakommissionen. Helene Odenjung (L) uttryckte sig starkt i SVT den 26 april 2018: ”Att en tolvårig flicka från Göteborg gifts bort till Irak och att hon som 13-åring föder barn på Östra sjukhuset är ett gigantiskt svek mot henne, vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hända igen”.

Att Liberalerna nu väljer att samarbeta med bland andra Vänsterpartiet för att stoppa vårt förslag väcker frågan om politisk eller personlig prestige är viktigare än att stärka arbetet kring bortförda barn.

Man behöver inte heller invänta resultatet av Amandakommissionens arbete för att förstå att det största felet bestod av att ingen saknade henne när hon försvann. Det är just det som vårt förslag handlar om och vi kommer fortsätta vårt arbete mot hederskultur och för barns rättigheter.

Jessica Blixt
kommunalråd Demokraterna

Sofie Löwenmark
politiskt sakkunnig Demokraterna

Martin Wannholt
kommunalråd Demokraterna

Länk till artikeln i GP >>