På GP debatt – Handlingsplan mot hedersförtryck – helt utan handling

Göteborgs stad har nyligen tagit fram en handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck, men det som genomsyrar handlingsplanen är att konkret vägledning helt och hållet lyser med sin frånvaro, skriver Demokraterna.

När det i kommunfullmäktige fattades beslut om att en handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck skulle tas fram, beslöts beklagligt nog att den skulle utgå från ett intersektionellt och normkritiskt perspektiv. En rapport med samma ideologiska inriktning samt en kartläggning om problematiken i Göteborg beställdes för ändamålet.

Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som används för att beskriva hur olika strukturer/maktordningar och förtryck samverkar i ett samhälle. Problemet är att förtryck därmed också förminskas, efter olika hänsyn till maktordningar har tagits. Förloraren är individen. För det intersektionella perspektivet tenderar tvärtom att låsa in och bevara kollektiva identiteter vars betydelse blir större än individerna själva. Betoningen på det kollektiva värdet är direkt förödande för människans frihet och lika värde.

Utgå från individens lika rätt
I stället för att hitta tillkrånglade akademiska förklaringsmodeller som förminskar problematiken borde man endast utgå från principen om individens lika rätt och från vår svenska lagstiftning.

Gör man det kan man framöver undvika att se mellan fingrarna på förtryck, eller till och med bortse från svensk lagstiftning, vilket återkommande har skett.

Trots att larmen om hedersrelaterat våld och förtryck är långtifrån nya, utan tvärtom har ökat stadigt under de senaste decennierna, så har Göteborgs stad, liksom landet i övrigt, inte kunnat hantera frågan med några konkreta åtgärder.

Resultatet av dessa försummelser kan vi läsa om med jämna mellanrum. Nyligen i det uppmärksammade fallet gällande Amanda från Göteborg. Hon fördes till Irak där hon som 12-åring giftes bort med en vuxen man. Tio år senare förlorade hon vårdnaden om sina barn till maken. Det kanske värsta i fallet Amanda var att så många instanser hade larmat om att något inte stod rätt till, men ändå var det ingen som agerade innan hon försvann. Under bröllopet i Irak stod 12-åriga Amanda på en pall, för att någorlunda nå upp till maken.

Fallet Amanda ligger nu till grund för ”Amandakomissionen” vars syfte är att förhindra liknande fall i framtiden.

Men i den handlingsplan som nyligen presenterats finns ytterst lite, om alls något, som skulle kunna vara behjälpligt för att förebygga fall som Amandas – och då ska man betänka att den redan har omarbetats en gång då den möttes av omfattande kritik i sin första skepnad.

I handlingsplanens första version kunde man läsa att hedersförtryckets kontrollmekanismer ”kan även fungera som ett alternativt välfärdssystem” och hederskulturen beskrevs som ”en inneslutenhet som ersätter det omgivande samhällets skyddsnät”. Det är lika obegripligt som oanvändbart.

För hur ska dessa rader vara någon till hjälp när en flicka riskerar att giftas bort?

Förlamar arbetet mot problematiken
En handlingsplan full av tomma ord riskerar i stället att förlama arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck ytterligare. Det senare har vi inte råd med. Att de röd-gröna partierna nöjer sig med en så tandlös handlingsplan är anmärkningsvärt. En sådan produkt kan möjligtvis få en och annan politiker att se handlingskraftig ut, men för stadens utsatta gör den ingen som helst nytta.

I handlingsplanen kan läsas att ”endast 30 procent av pojkarna tycker att den svenska lagen som förbjuder könsstympning är jättedålig/ganska dålig”.

Det är inte ”endast” utan en ytterst anmärkningsvärt hög siffra. Betänk att könsstympning generellt också är koncentrerat till enskilda länder, vilket talar för att pojkar med rötter i berörda länder i mycket hög utsträckning är negativa till att könsstympning är olagligt.

Här krävs med andra ord massiva och direkta åtgärder för att få till attitydförändringar. Vi vet från länder där man försöker bli av med sedvänjan att informationskampanjer ger gott resultat. Kunskapen om vilka grupper könsstympning förekommer inom, bör också användas i det preventiva arbetet. Men i den föreslagna handlingsplanen dyker endast två meningar om könsstympning upp, och då påtalas vikten av att erbjuda psykologiskt stöd till den som utsatts.

Förebyggande arbete kan inte åsidosättas
Givetvis är psykologisk liksom medicinsk hjälp viktig för den som redan har utsatts. Men det förebyggande arbetet kan inte åsidosättas. Målsättningen kan enbart vara att inte en enda flicka i Göteborg ska utsättas för könsstympning. Att könsstympning i stället tillägnas två meningar innehållandes självklarheter, gör att man kan misstänka att det intersektionella perspektivet gjort sig påmint även här?

För Demokraterna handlar frågan om just betydelsen av att hänvisa till alla medborgares lika rättigheter och om vår svenska lagstiftning. Demokraterna kan aldrig någonsin kompromissa i dessa frågor. Därför bör handlingsplanen förpassas till papperskorgen och helt göras om från grunden. Denna gång enbart baserad på kunskap och inte ideologi.

Jessica Blixt (D)
kommunalråd

Sofie Löwenmark (D)
politisk sekreterare

Ulf Boström (D)
trygghets- och integrationspolitisk talesperson

Länk till artikeln i GP >>