Flyktingdebatten i Sverige skiljer sig från alla andra politikområden. Flera partier har internt inte kunnat ha en öppen och ärlig debatt då många upplevt hot om att bli rasiststämplade. Även ledande politiker har valt tystnad vilket är en delförklaring till varför vi är där vi är. Demokratin och hela samhället har misslyckats i flyktingfrågan, skriver Henrik Munck (D).

Henrik Munck, Demokraterna

Hösten 2015 kom uppåt 10 000 nya flyktingar till Sverige varje vecka. Statsminister Stefan Löfven (S) uttryckte att ”mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt”, och ett år tidigare uppmanade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) svenskarna att ”öppna sina hjärtan”.

Miljöpartiet hade tidigare slutit överenskommelser med Alliansen kring den generösa migrationspolitiken. De gröna har därför påverkat flera olika regeringar, men inte bara på det sätt man tror.

Att Miljöpartiet står för extrema åsikter i flyktingfrågan är nämligen både rätt och fel.

Miljöpartiets vice ordförande i fastighetsnämnden i Göteborg, Emmali Jansson, säger i Göteborgs-Posten (20/9 2019) att 2 700 nyanlända bör ges förstahandskontrakt till hyreslägenheter. Det handlar om de flyktingar som hösten 2015 kom till Sverige och som därefter har getts så kallade genomgångslägenheter med en avtalad tidsbegränsning om maximalt fyra år. Emmali Jansson vill nu att denna grupp nyanlända ska få förstahandskontraktet till lägenheterna, av vilka de flesta återfinns i kommunens ordinarie lägenhetsbestånd.

Klassiskt exempel
Detta får ses som ett klassiskt exempel på en extrem hållning i en liten grupp inom Miljöpartiet. Det är dock svårt att förstå varför 2 700 personer ska få en gräddfil till förstahandskontrakt. Varför ska de gå före studenter och alla andra som har behov av en egen bostad? Redan att de har getts fyra år med ordnat boende för att kunna etablera sig i Sverige borde kunna betraktas som synnerligen generöst. Men icke för denna lilla grupp av tongivande politiker. Emmali Jansson är nämligen inte bara en lokal politiker utan har återkommande blivit vald till ordförande på Miljöpartiets riksårsstämmor – ett av de mest förtroendefyllda uppdragen i ett politiskt parti. Vad hon säger har alltså betydelse.

Dessa tongivande politiker uttrycker att Sverige ska öppna gränserna och ju fler flyktingar som kommer till vårt land desto bättre. Så får man såklart tycka om man vill. Men det viktiga och allvarliga är hur denna lilla grupp med extrema åsikter påverkar andra politiker. Tystar andra politiker.

Krismöte inom MP
Efter flyktingvågen hösten 2015 hölls det krismöten inom Miljöpartiet kring hur man skulle hantera situationen politiskt. Jag var vid den tiden miljöpartist och ordförande för stadsdelsnämnden Västra Göteborg. I en kaffepaus på mötet som ägde rum i Kockums konferenslokaler i Malmö stod jag och pratade med en person i den högsta partiledningen. Jag sa att en flyktingpolitik som leder till 10 000 nya flyktingar varje vecka är ohållbar. Svaret blev: ”Nä det funkar inte, men det kan man ju inte säga för då blir man nergjord internt”.

Ett regeringspartis främsta företrädare vågade alltså inte säga sin egen åsikt i en avgörande politisk fråga, ens i interna diskussioner. Man kan såklart klandra hen för detta, men hen var inte ensam om att välja tystnad. En annan styrelseledamot för Miljöpartiet på riksnivån sa samma sak till mig. Alla visste nämligen att den som ifrågasatte Sveriges kapacitet i flyktingmottagandet skulle omedelbart hamna i frysboxen.

Alla visste nämligen att den som ifrågasatte Sveriges kapacitet i flyktingmottagandet skulle omedelbart hamna i frysboxen

Journalisten Janne Josefsson skrev om bland annat situationen i Göteborg i sin krönika i DN (14/9 2019): ”Vi kallar det mångkultur men i själva verket har vi skapat en social, ekonomisk och mänsklig apartheid i Sverige”. Och Josefsson frågar sig ”Hur har det kunnat tillåtas gå så här långt?”.

Tyvärr handlar det, precis som Josefsson skriver, om ”ett politiskt fulländat misslyckande”. Men misslyckandet består inte i att de flesta politiker inte kan räkna, eller inte kan förstå innebörden av att ta emot 10 000 flyktingar per vecka. De flesta politiker känner också till att mer än 50 miljoner människor befinner sig på flykt runt om i världen och ytterligare hundratals miljoner är i svår ekonomisk- eller annan utsatthet.

Flyktinglobbyisternas underliggande hot om att rasiststämpla andra politiker leder i praktiken till censur i många sammanhang

Misslyckandet består i stället i att vår demokrati och därmed hela vårt land har blivit kapat av flyktinglobbyister. Flyktinglobbyisternas underliggande hot om att rasiststämpla andra politiker leder i praktiken till censur i många sammanhang. En öppen och ärlig debatt behövs i flyktingfrågan, inte minst för att kunna uppnå bättre integration. Men där är vi ännu inte. Långt därifrån.

Sverige måste under många år framöver koncentrera sig på att rätta till ”det fulländade misslyckandet”, som Janne Josefsson beskriver så tydligt. Och för att rätta till så behöver man förstå vad som har gått fel tidigare.

Blundar för helheten
Därför är det dags att konstatera att flyktinglobbyisternas påverkan är en delförklaring till de stora samhällsproblem vi har i vårt land. Men också att flyktingar runt om i världen hade kunnat ges bättre hjälp om ”föregångslandet” Sverige hade grundat sitt agerande på en öppen och ärlig debatt.

Flyktinglobbyisterna blundar inte bara för helheten i samhället, utan verkar i praktiken vilja lägga omfattande resurser och förmåner på en utvald ytterst liten andel av alla flyktingar. Allt annat lika innebär det att man även bidrar till ytterligare lidande för de miljontals flyktingar som aldrig når fram till Miljöpartiets guldkantade gåvor.

För vår demokrati, men ytterst av rent humanitära skäl, måste vi nu och framöver hantera flyktingfrågan som alla andra politikområden. Med en öppen och ärlig debatt både inom politiska partier och i den offentliga debatten. Och att lagstiftningens principer om likabehandling respekteras.

Henrik Munck (D)
kommunalråd för Demokraterna

Länk till artikeln i GP >>

Vi föreslog nyligen att Göteborg ska ha bättre kontroll gällande barn som riskerar att föras ut eller redan har förts utomlands av hedersrelaterade orsaker. Socialdemokraterna i Göteborg anslöt sig till oss och visar att de står upp för barns rättigheter. Men till vår förvåning väljer Alliansen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att gå emot detta viktiga förslag, skriver företrädare för Demokraterna.

Jessica Blixt, Sofie Löwenmark och Martin Wannholt på GP debatt 11 september 2019

Negin Amirekhtiar, sakkunnig vid nationella kompetensteamet mot hedersförtryck förklarade i TV4 Nyhetsmorgon (6 september 2019) varför bättre kontroll är viktigt i arbetet mot hederskultur:

”I dag vet vi inte hur många barn och ungdomar som förs ut ur landet varje år och hålls kvar mot sin vilja. För att vi ska kunna stärka arbetet och få en helhetsbild kring denna allvarliga problematik är det av stor vikt att varje kommun börjar föra statistik kring antalet bortförda barn. Statistiken ger oss även en möjlighet att kunna följa upp varje enskilt ärende. Det ger oss en möjlighet att kunna arbeta för att hjälpa utsatta barn och unga att kunna återvända tillbaka till Sverige. Det ger oss även en möjlighet att lära oss vad vi kan göra bättre nästa gång, hur vi kan utveckla insatserna och stödet till målgruppen”.

Samma argumentation har även framförts från den tidigare Nationella samordnaren mot hedersrelaterat våld och förtryck Juno Blom såväl som från frivilligorganisationer.

När Demokraterna kontaktade Göteborgs stads samordnare mot hedersrelaterat våld och förtryck visade det sig att samordnaren försökt få fram dokumentation om dessa barn. Dock visade det sig svårt eller omöjligt att få in uppgifter.

Därför är det svårt att förstå varför Liberalerna och övriga Alliansen nu går emot vårt förslag med konkreta åtgärder för bättre kontroll och skydd för barnen.

Tomma ord från Liberalerna
Helene Odenjung (L) som är ansvarig för hedersrelaterade frågor inom Alliansen har dessutom gått ihop med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att kunna stoppa vårt förslag. Det så kallade valtekniska samarbetet mellan Alliansen och de rödgrönrosa verkar nu innehålla allt mer av rent politiskt samarbete.

Att Liberalerna vänt sig till Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att få majoritet mot förslaget är extra anmärkningsvärt då dessa partier tidigare utmärkt sig för att inte vilja stärka arbetet mot hederskultur. Det ställdes nyligen på sin spets när Vänsterpartiet ville utesluta riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh som under lång tid engagerat sig för de som utsätts för hederskultur. Hon valde därefter själv att lämna partiet.

Helene Odenjung, kommunalråd för Liberalerna, har tidigare själv kritiserat Vänsterpartiet i hårda ordalag (Expressen, 18 juni 2017): ”Vänsterpartiet vill inte ens erkänna hedersförtrycket som en av vår tids stora jämställdhetsutmaningar. De väljer att relativisera förtrycket, inte motarbeta det”.

Odenjungs uttalanden verkar dock vara tomma ord och i stället ser vi ett politiskt spel där man försöker prata om annat än vad vårt förslag handlar om.

Att Liberalerna nu väljer att samarbeta
med bland andra Vänsterpartiet för att
stoppa vårt förslag väcker frågan om
politisk eller personlig prestige är viktigare än
att stärka arbetet kring bortförda barn

Inför bättre uppföljning och kontroll
Alliansen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet hänvisar nämligen i sitt avslagsyrkande till pågående och planerat arbete som inte handlar om vårt konkreta förslag om förstärkt kontroll för att skydda barnen. Exempelvis nämner de Swedavias viktiga arbete på Landvetter flygplats för att hindra utresa. Men detta hjälper inte de barn som inte upptäcktes och i stället försvann. Därför måste man lyssna på både den nationella och lokala samordnaren som efterfrågar bättre uppföljning och kontroll av de saknade barnen. Vi har faktiskt svårt att förstå varför allianspartierna inte lyssnar på detta.

I Göteborg väckte fallet Amanda mycket uppmärksamhet och ligger till grund för den nu pågående Amandakommissionen. Helene Odenjung (L) uttryckte sig starkt i SVT den 26 april 2018: ”Att en tolvårig flicka från Göteborg gifts bort till Irak och att hon som 13-åring föder barn på Östra sjukhuset är ett gigantiskt svek mot henne, vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hända igen”.

Att Liberalerna nu väljer att samarbeta med bland andra Vänsterpartiet för att stoppa vårt förslag väcker frågan om politisk eller personlig prestige är viktigare än att stärka arbetet kring bortförda barn.

Man behöver inte heller invänta resultatet av Amandakommissionens arbete för att förstå att det största felet bestod av att ingen saknade henne när hon försvann. Det är just det som vårt förslag handlar om och vi kommer fortsätta vårt arbete mot hederskultur och för barns rättigheter.

Jessica Blixt
kommunalråd Demokraterna

Sofie Löwenmark
politiskt sakkunnig Demokraterna

Martin Wannholt
kommunalråd Demokraterna

Länk till artikeln i GP >>

Sommarlovet har tagit slut och återigen gapar ett antal stolar tomma i stadens klassrum – stolar som tillhör elever som har förts utomlands och där påtvingas ett liv de aldrig har valt att leva. Men trots medvetenhet om problematiken kan inte Göteborg redovisa hur många barn som försvinner varje år. Vi vill nu sett ett skärpt arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck skriver Demokraterna.

Jessica Blixt och Sofie Löwenmark skriver på GP debatt 28 augusti 2019

Domen mot en pappa från Göteborg som under sommaren 2017 förde bort sin 14-årig dotter föll i dagarna. Flickan som ännu saknas är svensk medborgare och uppges enligt tingsrättens dom befinna sig i Palestina. Dottern hade tidigare omhändertagits med omedelbart verkan enligt Lagen om vård av unga – LVU, då det förekommit våld mot flickan som var mycket rädd för att hoten om tvångsgifte skulle förverkligas. Efter en tid fick flickan hem igen, något som socialtjänsten med facit i hand nu är självkritiska till. Pappan som suttit häktad sedan i juli friades av en oenig tingsrätt men domen får förväntas komma att överklagas.

Men vilken utgången än blir av rättsprocessen, kommer flickan med största sannolikhet att bli kvar i Palestina. Även om någon hjälp skulle uppenbara sig, kommer hon då sannolikt att tvingas att välja bort sina barn, om det förmodade tvångsäktenskapet resulterat i att hon fött barn. I Palestina har nämligen modern vid skilsmässa ytterst begränsad rätt till sina barn.

Med andra ord har flickan försatts i en mardrömssituation som högst sannolikt kommer att bestå under resten av hennes liv.

Förs utomlands för ”uppfostringsresor”
Ett utbrett men mindre uppmärksammat fenomen är att pojkar förs utomlands för så kallade ”uppfostringsresor”. Pojkarna kan exempelvis anses ha blivit för västerländska och därför vara i behov av religiös och kulturell fostran. Pojkar som skickas iväg far ofta illa och bland de som återvänder till Göteborg är många traumatiserade av sina upplevelser och i stort behov av stöd. Rektorer i Göteborg flaggade under våren för att problematiken är vanligt förekommande – bara i Hammarkullen var i juni, tre pojkar på ”uppfostringsresa”.

Demokraterna går nu fram med förslag för att stärka arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck – och för att förstå den totala problembilden är det centralt att veta hur många barn och ungdomar som förs bort från Göteborg varje år. Det är oacceptabelt att Göteborg ännu inte kan besvara hur många barn som årligen försvinner, vilket staden också har kritiserats för. Det är en grundförutsättning för att kunna följa upp varje enskilt fall och för att i möjligaste mån hjälpa drabbade tillbaka till Göteborg. Nedslående är att många bortfördas situation faktiskt redan var känd av myndigheter, det är ett oerhört misslyckande som kräver uppföljning.

Skolans arbete måste öka
Vanligtvis sätter samhället in det stora maskineriet när ett barn försvinner, men för denna grupp blir det inga stora rubriker. Här har barn tillåtits att försvinna utan att ens officiellt räknas som saknade.

Enligt det nationella kompetensteamet mot hedersförtryck hos Länsstyrelsen i Östergötland finns det problem med skolor som inte alltid orosanmäler när en elev saknas. Vidare påtalas att hedersutsatta elever ofta har låg medvetenhet om sina rättigheter och den hjälp som samhället erbjuder.

Vi i Demokraterna vill att en person på för- och grundskoleförvaltningen har det övergripande ansvaret för hedersproblematik – detta då det förebyggande arbetet ute i skolorna måste stärkas radikalt. Här krävs det kunskapshöjande insatser riktade mot både skolpersonal och elever.

Skolan är sannolikt den enda kontakt som elever under hedersförtryck har utanför hemmet och därför måste skolans arbete öka.

Samhället måste agera
Dock upphör skolplikten efter högstadiet och för ungdomar i gymnasieåldern finns inte ens detta skyddsnät, här blir således bortföranden svårare att upptäcka. Det förekommer också att hedersutsatta flickor inte alls tillåts att studera på gymnasiet. Här behöver elevöverlämnandet från grundskolan till gymnasieskolan följas upp för att fånga upp elever med känd hedersproblematik som inte dykt upp, men som inte anmäls då skolplikten upphört. Den sammantagna problematiken är nedslående och därför måste insatserna höjas med kraft.

Bristande integration och växande utanförskapsområden har ökat hedersproblematiken. Vi kan dock inte vänta på att de stora samhällsproblemen ska komma till rätta utan i detta nu agera skarpt med metodiskt arbete. För flickan som befinner sig i Palestina räckte inte samhällets skyddsnät och många delar hennes öde.

Kontrollen och insatserna mot barn som förs utomlands måste skärpas – samhället måste agera.

Jessica Blixt
kommunalråd Demokraterna

Sofie Löwenmark
politiskt sakkunnig Demokraterna

Länk till artikeln i GP >>

I arbetet mot könsstympning är det inte överdrivna insatser som är problemet utan frånvaron av konkreta åtgärder, replikerar Sofie Löwenmark och Jessica Blixt som lovar att Demokraterna i Göteborg kommer att lägga fram skarpa förslag för att motverka hedersproblematik i alla dess former.

Replik. Sara Johnsdotter professor i medicinsk antropologi vid Malmö Universitet, skriver i Dagens Samhälle under rubriken: ”64 påtvingade gynundersökningar – inga åtal”.

I artikeln problematiserar hon kring hur ett antal flickor under årens lopp har undersökts i utredningar gällande misstänkta könsstympningar. Tyvärr ägnas inte en enda mening i texten åt flickor som faktiskt har utsatts för könsstympning och de livslånga konsekvenser detta innebär både fysiskt och psykiskt.

Problemet är att könsstympning förekommer, inte att det utreds för mycket kring misstänkta brott mot barn.

Anmälda misstankar om att barn har utsatts för brott måste alltid utredas. Misstänks kroppsskada, som könsstympning, behöver flickan undersökas som en del av utredningen. Här är lagstiftningen mycket tydlig och det finns inget utrymme för personligt tyckande.

Lagen är också tydlig om att vård- och skolpersonal är skyldiga att orosanmäla, vid misstanke om att ett barn far illa. Vårdnadshavarens medgivande för utredning är sekundär när just vårdnadshavaren är misstänkta för att ha vållat sina barn skada. Med barns rättigheter i centrum borde ingen motsätta sig den ordningen.

Lagen som förbjuder könsstympning är således stark och innefattar såväl flickor som förts utomlands för ingrepp, försök, förberedelse och stämpling samt underlåtelse att rapportera kännedom om könsstympning. Det är därför inte lagstiftningen som brister, utan arbetet för att motverka sedvänjan.

Att det endast finns två fällande domar om utförd könsstympning sedan 1982, vilka i bägge fall rör flickor från Göteborg, säger heller ingenting om hur utbredd problematiken är. Att flickor som könsstympats inte kan, vill eller vågar berätta om övergreppen är inte svårt att förstå. Menar textförfattaren att så få fällande domar, är skäl för att inte alls utreda misstänkta könsstympningar?

Vi vet inte hur många flickor som har utsatts eller hur många som lever i riskzonen för att utsättas, men varje enskilt fall är en utsatt flicka för mycket.

Vi demokrater i Göteborg föreslår därför en kraftig förstärkning av arbetet mot könsstympning så vi verkligen sammanställer och följer upp samtliga barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen. Hit hör även denna svårupptäckta grupp, där könsstympningarna kan utföras under besök i hemländerna.

I Göteborg drivs numera ”Vulvamottagningen” på Angereds närsjukhus, där drabbade flickor och kvinnor erbjuds såväl medicinsk som psykologisk vård och stöd. Mottagningen utgör ett avgörande stöd för de flickor och kvinnor som redan drabbats. Från att mottagningen öppnades under april 2018 till årsskiftet 2019, sökte drygt 80 kvinnor vård på mottagningen. Vårdbehovet för målgruppen får därför anses vara stort och det är av största vikt att specialistvård för utsatta finns att erbjuda.

I det förebyggande arbetet är föreningar som ”Hela blomman” i Angered centrala för att motverka könsstympning. Föreningen med både tjejer och killar – främst med somaliskt ursprung – arbetar för att utbilda, förebygga och förändra kulturella attityder. I det attitydförändrande arbetet är civilsamhället en mycket viktig kraft. Ett arbete som vi i Demokraterna självklart stödjer.

Reella insatser mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket har länge lyst med sin frånvaro i Göteborg såväl som i övriga Sverige. Demokraterna kommer framöver att lägga skarpa förslag för att motverka hedersproblematik i alla dess former. Gällande könsstympning har det inte varit överdrivna insatser som varit problemet, utan frånvaro av konkreta åtgärder. Målet är att inte en enda flicka ska könsstympas. Vi kan aldrig nöja oss med mindre.

Jessica Blixt
kommunalråd Göteborg (D)

Sofie Löwenmark
politiskt sakkunning (D)

Länk till artikeln i Dagens Samhälle >>